Vår kund- och personaligansvariga paralympier, Mattias Täck, är veckans profil i Linköpingsposten!

Det är inte många Linköpingsbor som har tre OS-medaljer i sitt välfyllda prisskåp, men en av dessa är pingislegendaren Mattias Täck. På grund av en medfödd muskelsjukdom har livet tagit en krokigare väg, där idrotten alltid varit nummer ett, även efter karriären. – Från det att jag la racket på hyllan har jag alltid haft ambitionen att kunna betala tillbaka, säger eldsjälen som idag jobbar för att öka förutsättningarna och möjligheterna för funktionshindrade i samhället.

Vid första anblick är det som vilken idrottshall som helst. Ribbstolarna, basketkorgarna, de högt belägna fönstren, ja allt är i sin ordning. Gemene man höjer nog knappast ögonbrynen när de äntrar den aningen trånga lokalen, men för Linköpingsbördiga Mattias Täck väcks alldeles speciella minnen. Idrottshallen har nämligen spelat en stor betydelse i hans 43-åriga liv.

– Vi hade ju såklart pingisbord i källaren, vilket alla med källare hade på 1970-talet, och en dag hängde BK Derby upp en lapp i skolan där de annonserade om möjligheten att provspela hos dem. Då gick jag och några kompisar dit, började spela, och det var så karriären började, men när vi kom upp i 13-årsåldern var det några av oss som inte platsade i laget, vi var för dåliga helt enkelt, säger Mattias Täck när vår tidning träffar honom vid idrottshallen på Föreningshuset Fontänen i Linköping.

Ett avgörande beslut

Det var ett tufft besked för den unga Linköpingskillen, men ack så nödvändigt, för hans framtid fanns i en helt annan förening. På grund av en medfödd muskelsjukdom var många vardagliga moment problematiska och med cirka tio procent av en frisk människas styrka var det givetvis svårt att mäta sig med lagkompisarna i BK Derby. Vid den tidpunkten tog hans far ett avgörande beslut.

– Min pappa berättade för mig att det hade startat en handikappidrottsförening i Linköping som hade bordtennis, men just då hade jag en väldigt fördomsfull bild av funktionshindrade, så han fick verkligen dra dit mig. Hur som helst åkte vi dit, eller hit till Fontänen rättare sagt, där klubben höll till, och allting förändrades, säger Mattias Täck och fortsätter:

– Från att ha varit en ganska dålig bordtennisspelare blev jag helt plötsligt bra, vilket gjorde att jag ville fortsätta. Idrotten har därefter betytt oerhört mycket för mig, framförallt för en bra självkänsla, som jag har än idag. Om inte min pappa hade drivit mig hit har jag inte den blekaste aning om vart jag hade hamnat. Jag hade nog aldrig varit där jag befinner mig idag.

Stort steg i karriären

I takt med träningen ökade hans styrka och efter en uppväxt i ”Villa-Ryd”, med två föräldrar som endast såg möjligheterna, gick han vidare med studier vid Katedralskolan. Under det avslutande året tog han sitt i särklass största steg i karriären.

– Jag var med i en tävling i Malmö och fick möta en dansk som jag visste var bra, och jag har alltid höjt mig i de tuffaste situationerna, så jag vann mot honom. När matchen var slut kom det fram en herre i blågul jacka till mig, sträckte fram handen och sa: ”Hej Mattias, jag heter Per-Inge Johansson och är svensk förbundskapten. Jag vill bara gratulera dig. Du har nyss slagit europamästaren i din skadeklass, säger pingislegendaren och fortsätter:

– Några veckor senare ringde telefonen hemma och då var det förbundskaptenen i luren som frågade om jag ville följa med på Paralympics i Barcelona. Det blev mitt första OS, och det var 6 000 personer på läktaren vid premiärmatchen, tidigare hade jag varit glad om mamma och pappa var på plats och hejade. Det var verkligen ett minne för livet.

Vid debutmästerskapet blev det en tredjeplats i lagtävlingen och därefter påbörjades den ambitiösa satsningen mot Paralympics i Atlanta, vilket resulterade i en något ädlare valör genom en individuell andraplats. Fyra år senare genomförde Linköpingsbördiga Mattias Täck sitt sista OS, resultatet av det? En bronsmedalj. Trots de stora framgångarna i idrottens absoluta finrum är det andra parametrar som agerat de största vinsterna under den långa karriären.

– När jag summerar ihop allting, det som har gett mig mest, är det alla sidovinsterna som kommer upp till ytan. Handikappidrotten har gett mig så många viktiga verktyg då jag sett hur andra har klarat av vardagliga problem trots sina funktionshinder, det har lärt mig av hela livet, och det är egentligen en av de största vinsterna, plus alla nära vänner jag fått under karriärens gång, säger Mattias Täck.

Betala tillbaka

Ända sedan OS-medaljören la racket på hyllan år 2003 har han på något sätt engagerat sig för idrotten. Med en utbildning som idrottskonsulent i ryggen fick han jobb på Östergötlands innebandyförbund, men när en tjänst på Östergötlands handikappidrottsförbund blev vakant var han allt annat än sen att tacka ja.

– Från det att jag slutade hade jag någonstans haft ambitionen att kunna få betala tillbaka det jag fick av idrotten. När jag blev anställd på ÖHIF fick jag jobba med att skapa förutsättningar för personer med funktionsnedsättningar att utöva idrott, och helt plötsligt kunde jag få ge tillbaka, i alla fall en liten del av det idrotten gav mig, säger Mattias Täck.

– Det är ju ofta svårt att få jobb om man har ett handikapp, men för mig har det hela tiden varit en unik kompetens, och det vill jag att fler med funktionshinder ska förstå, vilken förmåga de besitter, och hur de ska framhäva den på bästa sätt.

Stort engagemang

Idag är pingislegendaren kund- och personalansvarig på assistansföretaget Omsorgsgruppen och kan på det sättet fortsätta att förbättra förutsättningarna för funktionshindrade i samhället, samtidigt som han agerar vice ordförande i Linköpings handikappidrottsförening.

– Man mår aldrig så bra som när man får hjälpa andra människor, det är den största ego-boost man kan få i livet tror jag. Jag behöver inte få ett tack, det räcker att se att en annan person utvecklas eller uppnår någonting med den hjälp jag ger, avslutar Mattias Täck.

 

Dennis Peterssondennis.petersson@linkopingsposten.se